Konstruktören (Rolf Eliasson) har ordet:     

Några kommentarer om Sofia

Liten båt, små bekymmer. Ja det kanske kan stämma för ägaren, men definitivt inte för konstruktören.
En del saker var givna från början, som att Sven (Yrvind) hade gjort grovjobbet: konceptet, dvs ett lättdrivet skrov som klarar sig med begränsad segelyta,
en tandemkonstruktion av köl och roder, grundgående och med möjlighet att segla upp på stranden och ’parkera’.

Låt oss börja med lättdrivenheten. Det är väl ingen som motsäger att det är lättare att dra en planka på längs genom vattnet än att dra den på tvären?
Alltså, ett slankt skrov är något att sträva efter. Eftersom det är en trivsam cruisingbåt vi eftersträvar, så är inte planande högpresterande egenskaper högst på listan, vilket skulle innebära en skrovutformning a’la Mini-Transat-båtar. Snabba men besvärliga. Nej, låt oss hålla fast vid ett äldre, beprövat skrovkoncept: spetsigt fram (naturligtvis) och även spetsigt bak för att släppa ifrån sig kölvattnet så smärtfritt som möjligt. Det som fungerade för vikingarna fungerar faktisk fortfarande. Ett litet aber dock, det får inte bli för tungt! Mer om detta senare.

Så för att få ett så lättdrivet skrov som möjligt bör det alltså vara så slankt som möjligt. Katamaraner har sådana skrov med längd/bredd-förhållanden över 10, med den nackdelen att de måste vara två och att de inte är självrätande efter ett ordentligt nedslag. Så det där med ’så slankt som möjligt’ innebär att stabilitetsegenskaperna för ett skrov är av hög prioritet. Stor bredd ger hög stabilitet (i början) men också stort motstånd, så vi håller fast vid en smal båt. Nu blir vi ännu mer omoderna. Vattenlinjebredden skiljer inte sig särskilt mycket från bredden i däck. Så även om bredden överallt är liten är den verksamma vattenlinjebreden relativt sett ganska stor. Och det är där den sitter, stabiliteten alltså. För att jämföra med ’moderna’ båtar så är de smala i vattenlinjen, det krävs av besättningen att ’burka’ på relingen, de kan ha barlasttankar vid relingen och/eller så har de en köl med en blytyngd långt ner, och så vill vi inte ha det. Båtfan ska ju vara grundgående och klara stabiliteten av sig själv. Kort sagt: spantsektionen midskepps ska mer likna en skokartong än en halvcirkel. Bevis: jämför upplevelsen mellan att stå på en timmerstock med att stå på en flotte.

I begreppet slankhet ingår också att båten är lätt i förhållande till längden, detta är uppnått genom en konsekvent genomförd sandwichkonstruktion i alla delar. Jämförelsen med den självbärande karossen hos en bil är inte helt fel, alla ingående komponenter bidrar till styrkan. Slutresultatet blir en lätt , stark och lättdriven båt som inte behöver speciellt mycket segel för att nå sin toppfart.

Konfigurationen med ett centerbord långt fram och ett roder långt bak ger speciella egenskaper. Kursstabiliteten är exceptionellt god eftersom undervattenskroppens sidkraft (den som hindrar avdrift) alstras i båtens bägge ändar, rodret är alltså nästan lika verksamt som centerbordet i detta avseende. Till skillnad från ’hotta’ jollar är det möjligt att göra lugna och värdiga stagvändningar i klass med mycket större och tyngre ’normala’ kölbåtar. Släpper man däremot loss rodret helt flyttas lateralcentrum fram drastiskt och resultatet blir en veritabel ’stoppsladd’. I den andra änden av spektrumet kan man dra upp centerbordet, låsa rodret och båten blir helt kursstabil under en läns. Däremellan finns ett oändligt antal kombinationer. För att tala på ett amerikanskt sätt att framhäva fördelarna: Båten har en unik undervattenskonfiguration, VCLP (Variable Center of Lateral Pressure) som gör det möjligt för dig att själv bestämma hur bra båten ska balansera! Det skulle vara intressant att göra en 10-12m båt efter de här principerna.

Rolf Eliasson